Torka aldrig tårar utan handskar

Tror det är många med mig som rycktes upp av serien Tatuh.
En serie som väcker upp så många minnen ochminnen från en tid som sen länge flutit förbi.
Det kära 80-talet när man själv skulle bli vuxen, när man skulle ut o leta efter den man ville dela sitt liv med.
Hur jag begav mig till Stockholm för att jobba o leva livet.
Hur mamma sträckte fram tidningsartiklar framför mig om AIDS och om hur all media skrek ut om Aids och HIV. Först trodde man att det "bara" var homosexuella som kunde få sjukdomen men efterhand så dök det upp flera som insjuknade i sjukdomen,
Kommer ihåg hur en person dömdes för att han, trots vetskapen om sin sjukdom ,hade haft ofantligt många sexuella relationer med kvinnor.
Jag minns det med fasa. Inte över att det fanns homosexualitet utan just sjukdomen som skulle kunna sätta hinder för att vi unga överhuvudtaget skulle våga ge sig in i någon form av relation.

Jag minns min första kontakt (och nästan den enda) med människor som var homosexuella.
Vi var några tjejer från småland som blev medbjudna på en fest i Stockholm. Det var en av tjejerna som kände personen som hade festen.
När det var dags att gå vidare så åkte vi iväg och hamnade på ett ställe som hette AD. Tror det stod för After Dark.

Det var i alla fall dom som uppträdde och dansgolvet vimlade av människor som var uppseendeväckande för en tjej som knappt fyllt 20 och kom från lilla O-hamn.

Killar som hånglade med killar, och likadant bland tjejerna. Nu var det ju mest killar där, precis som filmen skildrar.
Helt ofattbart att se dessa snygga grabbar som inte alls var intresserade av oss tjejer. Dom var bara intresserade av varandra. Kändes väldigt märkligt och naturligtvis lite frustrerande :)
Precis som i filmen så visade dom också mycket känslor uppe på dansgolv o i baren eller var man än var.
Ovanligt och märkligt !

Det har satt sina spår hos mig. Inte på ett negativt sätt även om jag aldrig mer gick på ett liknande ställe,
men det märkliga och mystiska, det jag inte förstod.

Filmen grep tag i mig hur som helst. Väckte mycket minnen till liv genom hela miljön som visar 80-tal med gamla telefoner, gamla bilmodeller, telefonkiosker etc.

Tragiken som utspelade sig där på 80 talet som fallit i glömska visas nu upp i Gardells serie och ger nog många av oss ett iskallt uppvaknande och berör.
Framför allt så tror jag att i och med serien så kommer livet säkerligen bli enklare på nåt sätt för människor som valt att leva sin liv på annat vis än det gamla traditionella viset.
Samtidigt ger man ju en bild av hur otroligt mkt det handlar om sexualitet och det kanske var så då !?

Tycker det var otroligt bra skådespelare som gjorde mig berörd och det värsta med hela filmen tycker jag var vetskapen om att det fanns/finns föräldrar inte försvarar sina barn utan istället stöter bort och tar sin hand ifrån deras eget kött och blod. Helt orimligt och jag förstår verkligen inte !!

Det är alltid svårt att förstå någon annans värld , det tycker även jag, men vem är jag att döma hur andra vill leva sitt liv !?

Koncentration- Fokus

Har varit sjukskriven nu en tid och i förra veckan tyckte läkaren att vi skulle gå tillbaka från 50 % sjukskrivning till 75 %. Egentligen tyckte hon nog heltid men detta blev en kompromiss.
Tråkigt att behöva gå tillbaka igen men jag inser ju någonstans längst därinne att det är precis vad som behövs. Tyvärr !

Vad sjukskrivningen beror på tänker jag inte gå in på i detalj men ett av bekymren som uppdagas mer o mer är oförmågan att fokusera och koncentrera mig.

Tankarna virvlar o far, hela hela tiden. Från det ena till det andra och det är rätt svårt att hänga med även för mig som är ganska van vid det här laget. Att fånga alla impulser man utsätts för dagligen i min redan överfulla hjärna gör att det är vansinnigt tröttsamt. Speciellt när man inte kan sortera upp det i kategorier.

Jag försöker o försöker men det ska till något mycket speciellt för att det ska lyckas fånga min fulla attention !
Allt är inte ett virrvarr men för en utomstående kanske det kan tyckas så. Jag har saker att göra som är extremt viktiga för mig. Dom MÅSTE jag hålla ordning på, allt som flaxar in därutöver blir däremot svårt att hålla ordning på.
Problemet är oxå, tror jag, att jag tycker allt är viktigt ! Har svårt att prioritera ner ,prioritera upp och  prioritera bort.
Den enda gången jag kan lyckas fokusera till 100 % är när jag sitter på hästryggen. Då är jag tvungen för att det ska fungera !

Det är ganska lätt att känna sig misslyckad när det känns så här !
Att TÄNKA att det är omöjligt att klara av allt detta som far runt ,är mycket lättare än vad det är i praktiken !