Syskonen

Mina "barn" är inne på stan o handlar julklappar i sista sekund.
Det är så roligt att se dom tillsammans numera ! Det blir annorlunda för varje år som går.
Man ska väl inte säga att dom är ense i alla lägen, det vore en överdrift, men dom tycker om varandra och dom kan umgås !

Det betyder mycket för en mor ! Att se sina barn kunna ha en bra relation som vuxna ! Förstår min egen mamma bättre oxå ju äldre jag blir.
Hon har alltid vurmat för att vi syskon ska hålla ihop. Att vi ska ha en bra kontakt !
Jag förstår nu varför.....

Det är ju så att vi föräldrar inte alltid kommer finnas till hands och att behålla banden med sina syskon är en viktig del i livet ! Om det nu är möjligt vill säga. Det är inte alltid det fungerar så !

Men man ska vara rädd om sin trygghet som ett syskonskap faktiskt innebär.
Det är en person som följer dig genom livet, om så vid sidan om, då man blir vuxen.
Det finns ingen som känner dig så väl som ditt syskon förutom föräldrarna då.
Det finns ingen som har delat sovrum med dig som barn, som tröstat dig som liten, som varit arg på dig, besviken på dig och haft roligt ihop på barns vis, på samma sätt som ett syskon,

Var rädda om varandra, ni som har syskon <3 p="p">

Ung o galen ?

Nä, speciellt ung kan jag väl inte säga att jag är....
Inte galen heller precis men nåt har hänt som kan tangera begreppet galen om man tänker utifrån hur jag brukar vara....

Brukar alltid agera utfrån vad andra tycker...Nåja, inte alltid, men jag har lagt väldigt mkt band på mig utifrån min egentliga personlighet.

Ju äldre man blir så försvinner mkt av ens personlighet och ochså ens nyfikenhet.
Trycker man tillbaka tillräckligt mycket så kan man inbilla sig att man lever PRECIS det liv man vill leva.

Vilken jäkla lögn !! Men när man lyckas lura sig själv så till den milda graden så känns det som sanningen !
Vem vill vara utan närhet ? Vem vill inte bli älskad och vem behöver inte betyda något för någon ?
Men jag trodde allvarligt på den röst som sa till mig att det var så det var. Mina erfarenheter sa mig att det var dömt att misslyckas, att jag inte vill, att jag klarar mig jäkligt bra utan detta.

Dags att sluta ljuga för mig själv.
Dags att börja känna
Känna vad JAG vill, inte tänka på gammalt och inte tänka hela tiden på vad som är rätt och riktigt. På vad jag borde göra och inte göra.
Låta bli att lyssna på det illavarslande undermedvetna om att det inte är nåt för mig, att det kanske andra gör men inte jag. Håll dig till den utstakade vägen o snegla inte åt något håll för då kan du råka illa ut !

Vadå råka illa ut !?
Kan jag råka mer illa ut än jag har det nu ?
Så jäkla patetiskt men det har varit sanningen för mig i många år.

Som ung hade jag vilda drömmar ! Ville bli rockstjärna , ville ut o dansa så mkt jag kunde !
Ville spela musik och hitta min stora kärlek ! Den som skulle bli min själsfrände och ta mig till skyarna. Som var min förtrogna som jag kunde skratta och hitta på roligheter med.
Som också skulle vara min trygghet och den jag kunde lita på i alla väder.

Nu blev det ju inte så och när det blev ett faktum så drog jag igen dörren o tänkte aldrig mer öppna någon dörr åt det hållet ! Jag slängde nyckeln och istället tog jag en annan riktning.
En riktning som jag kunde ha gått i graven med om inte ett uppvaknande hade inträffat o räddat  mig !
Räddat mig från ett idiotisk och helt meningslöst liv och kanske varit "säker o trygg" och utan risk för missöde.
Nu är det så, tror jag, att man måste våga förlora något för att också kunna vinna något !
Ibland behövs det en puff i baken, göra nåt tokigt som ruskar om en rejält och det är väl det som har hänt mig !
Äntligen, skulle jag vilja säga !
Energin börjar komma tillbaka,  ett visst mått av livsnödvändigt elixir börjar fyllas i kroppen och jag är så tacksam för de personer som bidragit med detta !
Jag vet att jag har många som hejar på mig och jag hoppas också dom har modet att se mig vara den person som jag verkligen vill vara och inte den där halvdöda zoombien som gör allt som hon ska men inte ett dugg mer.

Jag tänker leva det liv jag vill och inte det jag har lärt mig (Titeln på en bok)

Tankevandring

Några månader har gått av tankar, funderingar, salta tårar som stillsamt runnit ner, svidande tårar i kaskader och hulkningar, smärta, trötthet, uppgivenhet, förhoppningar, berg och dalbana rent ut sagt.

Det gör ont att känna efter, att konfrontera sig själv, att minnas, att förstå vad som har format det liv som är mitt liv. Tänk så annorlunda allt kunnat vara.
Mycket bättre men också så mycket sämre.
Att tycka synd om mig själv är verkligen inget jag någonsin har ägnat mig åt. Har på nåt sätt sett det som en svaghet, något väldigt negativt och nåt som är förknippat med tårar och andra otäcka känslor.

 Har fått studera det på nära håll och har kämpat så mycket jag kunnat för att aldrig se mig själv som ett offer, att se mig som svag, vara en sån som ser pessimistiskt på livet. Jag hatar det verkligen och är förbjudna tankar....Det är ingen annan heller som tyckt synd om mig, som har sett att inom det starka hårda ibland lite ilskna skalet så finns det en person som gör allt för att ni ska tro att det ni ser är sanningen.

Man ska inte älta i det förflutna men ibland gör det att det blir lite lättare att förstå handlingar som kommer senare i livet. Inte som en ursäkt utan mer som en fortsättning på det som varit.
Om man inte ser det är det väldigt svårt att försöka hitta vägar som möjliggör saker man längtar efter, istället för att sätta krokben för sig själv.

Den här gråten har överväldigat mig och tömmer mig på energi men släpper också in nya känslor, frigör utrymme för att hitta nya vägar och nya lösningar. Gråt som har legat nerbäddat i många herrans år och som jag har kånkat omkring på utan att förstå vad det har varit som har tyngt mig.
Jag är inte längre så rädd för att gråta även om jag någonstans fortfarande tycker att det är obekvämt o försöker torka tårarna så fort det bara går. Har inte lärt mig att hantera denna känslomässiga urladdning men grips inte av panik lika mycket längre.

Vad jag är mest rädd för är vad jag har gett för signaler till mina barn. Dom får inte tro att ensam är stark, att gråta är något skamligt, att det är fult att be om hjälp, och att kunna berätta när något är svårt är stort och inte svagt..
Inte heller att man måste prestera för att räknas, att inte slå knut på sig själva för att bli bekräftade, att dom duger precis som dom fina personerna dom är.Bekräftelse kan bli en drog som kan bli väldigt kostsam på kropp och själ.
DET är något jag funderat mycket på....