Tankevandring

Några månader har gått av tankar, funderingar, salta tårar som stillsamt runnit ner, svidande tårar i kaskader och hulkningar, smärta, trötthet, uppgivenhet, förhoppningar, berg och dalbana rent ut sagt.

Det gör ont att känna efter, att konfrontera sig själv, att minnas, att förstå vad som har format det liv som är mitt liv. Tänk så annorlunda allt kunnat vara.
Mycket bättre men också så mycket sämre.
Att tycka synd om mig själv är verkligen inget jag någonsin har ägnat mig åt. Har på nåt sätt sett det som en svaghet, något väldigt negativt och nåt som är förknippat med tårar och andra otäcka känslor.

 Har fått studera det på nära håll och har kämpat så mycket jag kunnat för att aldrig se mig själv som ett offer, att se mig som svag, vara en sån som ser pessimistiskt på livet. Jag hatar det verkligen och är förbjudna tankar....Det är ingen annan heller som tyckt synd om mig, som har sett att inom det starka hårda ibland lite ilskna skalet så finns det en person som gör allt för att ni ska tro att det ni ser är sanningen.

Man ska inte älta i det förflutna men ibland gör det att det blir lite lättare att förstå handlingar som kommer senare i livet. Inte som en ursäkt utan mer som en fortsättning på det som varit.
Om man inte ser det är det väldigt svårt att försöka hitta vägar som möjliggör saker man längtar efter, istället för att sätta krokben för sig själv.

Den här gråten har överväldigat mig och tömmer mig på energi men släpper också in nya känslor, frigör utrymme för att hitta nya vägar och nya lösningar. Gråt som har legat nerbäddat i många herrans år och som jag har kånkat omkring på utan att förstå vad det har varit som har tyngt mig.
Jag är inte längre så rädd för att gråta även om jag någonstans fortfarande tycker att det är obekvämt o försöker torka tårarna så fort det bara går. Har inte lärt mig att hantera denna känslomässiga urladdning men grips inte av panik lika mycket längre.

Vad jag är mest rädd för är vad jag har gett för signaler till mina barn. Dom får inte tro att ensam är stark, att gråta är något skamligt, att det är fult att be om hjälp, och att kunna berätta när något är svårt är stort och inte svagt..
Inte heller att man måste prestera för att räknas, att inte slå knut på sig själva för att bli bekräftade, att dom duger precis som dom fina personerna dom är.Bekräftelse kan bli en drog som kan bli väldigt kostsam på kropp och själ.
DET är något jag funderat mycket på....