Inte ofta jag skriver här numera....Vet inte men jag skriver när jag känner för det helt enkelt.
Inga krav, inga måsten utan när jag vill.
Det är så det ska vara!
Idag tog jag mig en liten powernap på dagen eftersom jag gått upp tidigt.
Inte jättetidigt men i alla fall tidigt för en helgdag.
Kommer inte ihåg drömmen exakt vad den egentligen handlade om men det otäcka var i slutet.
Jag drömde att jag inte kunde vakna!!!
Jag var bortrest någonstans eller i alla fall inte hemma och jag visste att jag måste vakna.
Det var folk runt omkring och jag var vaken men lyckades inte öppna ögonen.
Kan fortfarande känna hur kämpigt och panikartat det var att veta att det står folk runt omkring men inte kunna öppna ögonen!
Känslan av vakenhet men ändå inte lyckas pressa upp ögonlocken var fullständigt vidrig.
Jag var alltså såå trött och det var i ett skede när jag kände att det var dags att vakna "på riktigt" men var fortfarande kvar i drömmen.
Fy vad läskigt :(
söndag 12 maj 2013
söndag 23 december 2012
Syskonen
Mina "barn" är inne på stan o handlar julklappar i sista sekund.
Det är så roligt att se dom tillsammans numera ! Det blir annorlunda för varje år som går.
Man ska väl inte säga att dom är ense i alla lägen, det vore en överdrift, men dom tycker om varandra och dom kan umgås !
Det betyder mycket för en mor ! Att se sina barn kunna ha en bra relation som vuxna ! Förstår min egen mamma bättre oxå ju äldre jag blir.
Hon har alltid vurmat för att vi syskon ska hålla ihop. Att vi ska ha en bra kontakt !
Jag förstår nu varför.....
Det är ju så att vi föräldrar inte alltid kommer finnas till hands och att behålla banden med sina syskon är en viktig del i livet ! Om det nu är möjligt vill säga. Det är inte alltid det fungerar så !
Men man ska vara rädd om sin trygghet som ett syskonskap faktiskt innebär.
Det är en person som följer dig genom livet, om så vid sidan om, då man blir vuxen.
Det finns ingen som känner dig så väl som ditt syskon förutom föräldrarna då.
Det finns ingen som har delat sovrum med dig som barn, som tröstat dig som liten, som varit arg på dig, besviken på dig och haft roligt ihop på barns vis, på samma sätt som ett syskon,
Var rädda om varandra, ni som har syskon <3 p="p">
Det är så roligt att se dom tillsammans numera ! Det blir annorlunda för varje år som går.
Man ska väl inte säga att dom är ense i alla lägen, det vore en överdrift, men dom tycker om varandra och dom kan umgås !
Det betyder mycket för en mor ! Att se sina barn kunna ha en bra relation som vuxna ! Förstår min egen mamma bättre oxå ju äldre jag blir.
Hon har alltid vurmat för att vi syskon ska hålla ihop. Att vi ska ha en bra kontakt !
Jag förstår nu varför.....
Det är ju så att vi föräldrar inte alltid kommer finnas till hands och att behålla banden med sina syskon är en viktig del i livet ! Om det nu är möjligt vill säga. Det är inte alltid det fungerar så !
Men man ska vara rädd om sin trygghet som ett syskonskap faktiskt innebär.
Det är en person som följer dig genom livet, om så vid sidan om, då man blir vuxen.
Det finns ingen som känner dig så väl som ditt syskon förutom föräldrarna då.
Det finns ingen som har delat sovrum med dig som barn, som tröstat dig som liten, som varit arg på dig, besviken på dig och haft roligt ihop på barns vis, på samma sätt som ett syskon,
Var rädda om varandra, ni som har syskon <3 p="p">
lördag 22 december 2012
Ung o galen ?
Nä, speciellt ung kan jag väl inte säga att jag är....
Inte galen heller precis men nåt har hänt som kan tangera begreppet galen om man tänker utifrån hur jag brukar vara....
Brukar alltid agera utfrån vad andra tycker...Nåja, inte alltid, men jag har lagt väldigt mkt band på mig utifrån min egentliga personlighet.
Ju äldre man blir så försvinner mkt av ens personlighet och ochså ens nyfikenhet.
Trycker man tillbaka tillräckligt mycket så kan man inbilla sig att man lever PRECIS det liv man vill leva.
Vilken jäkla lögn !! Men när man lyckas lura sig själv så till den milda graden så känns det som sanningen !
Vem vill vara utan närhet ? Vem vill inte bli älskad och vem behöver inte betyda något för någon ?
Men jag trodde allvarligt på den röst som sa till mig att det var så det var. Mina erfarenheter sa mig att det var dömt att misslyckas, att jag inte vill, att jag klarar mig jäkligt bra utan detta.
Dags att sluta ljuga för mig själv.
Dags att börja känna
Känna vad JAG vill, inte tänka på gammalt och inte tänka hela tiden på vad som är rätt och riktigt. På vad jag borde göra och inte göra.
Låta bli att lyssna på det illavarslande undermedvetna om att det inte är nåt för mig, att det kanske andra gör men inte jag. Håll dig till den utstakade vägen o snegla inte åt något håll för då kan du råka illa ut !
Vadå råka illa ut !?
Kan jag råka mer illa ut än jag har det nu ?
Så jäkla patetiskt men det har varit sanningen för mig i många år.
Som ung hade jag vilda drömmar ! Ville bli rockstjärna , ville ut o dansa så mkt jag kunde !
Ville spela musik och hitta min stora kärlek ! Den som skulle bli min själsfrände och ta mig till skyarna. Som var min förtrogna som jag kunde skratta och hitta på roligheter med.
Som också skulle vara min trygghet och den jag kunde lita på i alla väder.
Nu blev det ju inte så och när det blev ett faktum så drog jag igen dörren o tänkte aldrig mer öppna någon dörr åt det hållet ! Jag slängde nyckeln och istället tog jag en annan riktning.
En riktning som jag kunde ha gått i graven med om inte ett uppvaknande hade inträffat o räddat mig !
Räddat mig från ett idiotisk och helt meningslöst liv och kanske varit "säker o trygg" och utan risk för missöde.
Nu är det så, tror jag, att man måste våga förlora något för att också kunna vinna något !
Ibland behövs det en puff i baken, göra nåt tokigt som ruskar om en rejält och det är väl det som har hänt mig !
Äntligen, skulle jag vilja säga !
Energin börjar komma tillbaka, ett visst mått av livsnödvändigt elixir börjar fyllas i kroppen och jag är så tacksam för de personer som bidragit med detta !
Jag vet att jag har många som hejar på mig och jag hoppas också dom har modet att se mig vara den person som jag verkligen vill vara och inte den där halvdöda zoombien som gör allt som hon ska men inte ett dugg mer.
Jag tänker leva det liv jag vill och inte det jag har lärt mig (Titeln på en bok)
Inte galen heller precis men nåt har hänt som kan tangera begreppet galen om man tänker utifrån hur jag brukar vara....
Brukar alltid agera utfrån vad andra tycker...Nåja, inte alltid, men jag har lagt väldigt mkt band på mig utifrån min egentliga personlighet.
Ju äldre man blir så försvinner mkt av ens personlighet och ochså ens nyfikenhet.
Trycker man tillbaka tillräckligt mycket så kan man inbilla sig att man lever PRECIS det liv man vill leva.
Vilken jäkla lögn !! Men när man lyckas lura sig själv så till den milda graden så känns det som sanningen !
Vem vill vara utan närhet ? Vem vill inte bli älskad och vem behöver inte betyda något för någon ?
Men jag trodde allvarligt på den röst som sa till mig att det var så det var. Mina erfarenheter sa mig att det var dömt att misslyckas, att jag inte vill, att jag klarar mig jäkligt bra utan detta.
Dags att sluta ljuga för mig själv.
Dags att börja känna
Känna vad JAG vill, inte tänka på gammalt och inte tänka hela tiden på vad som är rätt och riktigt. På vad jag borde göra och inte göra.
Låta bli att lyssna på det illavarslande undermedvetna om att det inte är nåt för mig, att det kanske andra gör men inte jag. Håll dig till den utstakade vägen o snegla inte åt något håll för då kan du råka illa ut !
Vadå råka illa ut !?
Kan jag råka mer illa ut än jag har det nu ?
Så jäkla patetiskt men det har varit sanningen för mig i många år.
Som ung hade jag vilda drömmar ! Ville bli rockstjärna , ville ut o dansa så mkt jag kunde !
Ville spela musik och hitta min stora kärlek ! Den som skulle bli min själsfrände och ta mig till skyarna. Som var min förtrogna som jag kunde skratta och hitta på roligheter med.
Som också skulle vara min trygghet och den jag kunde lita på i alla väder.
Nu blev det ju inte så och när det blev ett faktum så drog jag igen dörren o tänkte aldrig mer öppna någon dörr åt det hållet ! Jag slängde nyckeln och istället tog jag en annan riktning.
En riktning som jag kunde ha gått i graven med om inte ett uppvaknande hade inträffat o räddat mig !
Räddat mig från ett idiotisk och helt meningslöst liv och kanske varit "säker o trygg" och utan risk för missöde.
Nu är det så, tror jag, att man måste våga förlora något för att också kunna vinna något !
Ibland behövs det en puff i baken, göra nåt tokigt som ruskar om en rejält och det är väl det som har hänt mig !
Äntligen, skulle jag vilja säga !
Energin börjar komma tillbaka, ett visst mått av livsnödvändigt elixir börjar fyllas i kroppen och jag är så tacksam för de personer som bidragit med detta !
Jag vet att jag har många som hejar på mig och jag hoppas också dom har modet att se mig vara den person som jag verkligen vill vara och inte den där halvdöda zoombien som gör allt som hon ska men inte ett dugg mer.
Jag tänker leva det liv jag vill och inte det jag har lärt mig (Titeln på en bok)
torsdag 6 december 2012
Tankevandring
Det gör ont att känna efter, att konfrontera sig själv, att minnas, att förstå vad som har format det liv som är mitt liv. Tänk så annorlunda allt kunnat vara.
Mycket bättre men också så mycket sämre.
Att tycka synd om mig själv är verkligen inget jag någonsin har ägnat mig åt. Har på nåt sätt sett det som en svaghet, något väldigt negativt och nåt som är förknippat med tårar och andra otäcka känslor.
Har fått studera det på nära håll och har kämpat så mycket jag kunnat för att aldrig se mig själv som ett offer, att se mig som svag, vara en sån som ser pessimistiskt på livet. Jag hatar det verkligen och är förbjudna tankar....Det är ingen annan heller som tyckt synd om mig, som har sett att inom det starka hårda ibland lite ilskna skalet så finns det en person som gör allt för att ni ska tro att det ni ser är sanningen.
Man ska inte älta i det förflutna men ibland gör det att det blir lite lättare att förstå handlingar som kommer senare i livet. Inte som en ursäkt utan mer som en fortsättning på det som varit.
Om man inte ser det är det väldigt svårt att försöka hitta vägar som möjliggör saker man längtar efter, istället för att sätta krokben för sig själv.
Den här gråten har överväldigat mig och tömmer mig på energi men släpper också in nya känslor, frigör utrymme för att hitta nya vägar och nya lösningar. Gråt som har legat nerbäddat i många herrans år och som jag har kånkat omkring på utan att förstå vad det har varit som har tyngt mig.
Jag är inte längre så rädd för att gråta även om jag någonstans fortfarande tycker att det är obekvämt o försöker torka tårarna så fort det bara går. Har inte lärt mig att hantera denna känslomässiga urladdning men grips inte av panik lika mycket längre.
Vad jag är mest rädd för är vad jag har gett för signaler till mina barn. Dom får inte tro att ensam är stark, att gråta är något skamligt, att det är fult att be om hjälp, och att kunna berätta när något är svårt är stort och inte svagt..
Inte heller att man måste prestera för att räknas, att inte slå knut på sig själva för att bli bekräftade, att dom duger precis som dom fina personerna dom är.Bekräftelse kan bli en drog som kan bli väldigt kostsam på kropp och själ.
DET är något jag funderat mycket på....
måndag 5 november 2012
Torka aldrig tårar utan handskar
Tror det är många med mig som rycktes upp av serien Tatuh.
En serie som väcker upp så många minnen ochminnen från en tid som sen länge flutit förbi.
Det kära 80-talet när man själv skulle bli vuxen, när man skulle ut o leta efter den man ville dela sitt liv med.
Hur jag begav mig till Stockholm för att jobba o leva livet.
Hur mamma sträckte fram tidningsartiklar framför mig om AIDS och om hur all media skrek ut om Aids och HIV. Först trodde man att det "bara" var homosexuella som kunde få sjukdomen men efterhand så dök det upp flera som insjuknade i sjukdomen,
Kommer ihåg hur en person dömdes för att han, trots vetskapen om sin sjukdom ,hade haft ofantligt många sexuella relationer med kvinnor.
Jag minns det med fasa. Inte över att det fanns homosexualitet utan just sjukdomen som skulle kunna sätta hinder för att vi unga överhuvudtaget skulle våga ge sig in i någon form av relation.
Jag minns min första kontakt (och nästan den enda) med människor som var homosexuella.
Vi var några tjejer från småland som blev medbjudna på en fest i Stockholm. Det var en av tjejerna som kände personen som hade festen.
När det var dags att gå vidare så åkte vi iväg och hamnade på ett ställe som hette AD. Tror det stod för After Dark.
Det var i alla fall dom som uppträdde och dansgolvet vimlade av människor som var uppseendeväckande för en tjej som knappt fyllt 20 och kom från lilla O-hamn.
Killar som hånglade med killar, och likadant bland tjejerna. Nu var det ju mest killar där, precis som filmen skildrar.
Helt ofattbart att se dessa snygga grabbar som inte alls var intresserade av oss tjejer. Dom var bara intresserade av varandra. Kändes väldigt märkligt och naturligtvis lite frustrerande :)
Precis som i filmen så visade dom också mycket känslor uppe på dansgolv o i baren eller var man än var.
Ovanligt och märkligt !
Det har satt sina spår hos mig. Inte på ett negativt sätt även om jag aldrig mer gick på ett liknande ställe,
men det märkliga och mystiska, det jag inte förstod.
Filmen grep tag i mig hur som helst. Väckte mycket minnen till liv genom hela miljön som visar 80-tal med gamla telefoner, gamla bilmodeller, telefonkiosker etc.
Tragiken som utspelade sig där på 80 talet som fallit i glömska visas nu upp i Gardells serie och ger nog många av oss ett iskallt uppvaknande och berör.
Framför allt så tror jag att i och med serien så kommer livet säkerligen bli enklare på nåt sätt för människor som valt att leva sin liv på annat vis än det gamla traditionella viset.
Samtidigt ger man ju en bild av hur otroligt mkt det handlar om sexualitet och det kanske var så då !?
Tycker det var otroligt bra skådespelare som gjorde mig berörd och det värsta med hela filmen tycker jag var vetskapen om att det fanns/finns föräldrar inte försvarar sina barn utan istället stöter bort och tar sin hand ifrån deras eget kött och blod. Helt orimligt och jag förstår verkligen inte !!
Det är alltid svårt att förstå någon annans värld , det tycker även jag, men vem är jag att döma hur andra vill leva sitt liv !?
En serie som väcker upp så många minnen ochminnen från en tid som sen länge flutit förbi.
Det kära 80-talet när man själv skulle bli vuxen, när man skulle ut o leta efter den man ville dela sitt liv med.
Hur jag begav mig till Stockholm för att jobba o leva livet.
Hur mamma sträckte fram tidningsartiklar framför mig om AIDS och om hur all media skrek ut om Aids och HIV. Först trodde man att det "bara" var homosexuella som kunde få sjukdomen men efterhand så dök det upp flera som insjuknade i sjukdomen,
Kommer ihåg hur en person dömdes för att han, trots vetskapen om sin sjukdom ,hade haft ofantligt många sexuella relationer med kvinnor.
Jag minns det med fasa. Inte över att det fanns homosexualitet utan just sjukdomen som skulle kunna sätta hinder för att vi unga överhuvudtaget skulle våga ge sig in i någon form av relation.
Jag minns min första kontakt (och nästan den enda) med människor som var homosexuella.
Vi var några tjejer från småland som blev medbjudna på en fest i Stockholm. Det var en av tjejerna som kände personen som hade festen.
När det var dags att gå vidare så åkte vi iväg och hamnade på ett ställe som hette AD. Tror det stod för After Dark.
Det var i alla fall dom som uppträdde och dansgolvet vimlade av människor som var uppseendeväckande för en tjej som knappt fyllt 20 och kom från lilla O-hamn.
Killar som hånglade med killar, och likadant bland tjejerna. Nu var det ju mest killar där, precis som filmen skildrar.
Helt ofattbart att se dessa snygga grabbar som inte alls var intresserade av oss tjejer. Dom var bara intresserade av varandra. Kändes väldigt märkligt och naturligtvis lite frustrerande :)
Precis som i filmen så visade dom också mycket känslor uppe på dansgolv o i baren eller var man än var.
Ovanligt och märkligt !
Det har satt sina spår hos mig. Inte på ett negativt sätt även om jag aldrig mer gick på ett liknande ställe,
men det märkliga och mystiska, det jag inte förstod.
Filmen grep tag i mig hur som helst. Väckte mycket minnen till liv genom hela miljön som visar 80-tal med gamla telefoner, gamla bilmodeller, telefonkiosker etc.
Tragiken som utspelade sig där på 80 talet som fallit i glömska visas nu upp i Gardells serie och ger nog många av oss ett iskallt uppvaknande och berör.
Framför allt så tror jag att i och med serien så kommer livet säkerligen bli enklare på nåt sätt för människor som valt att leva sin liv på annat vis än det gamla traditionella viset.
Samtidigt ger man ju en bild av hur otroligt mkt det handlar om sexualitet och det kanske var så då !?
Tycker det var otroligt bra skådespelare som gjorde mig berörd och det värsta med hela filmen tycker jag var vetskapen om att det fanns/finns föräldrar inte försvarar sina barn utan istället stöter bort och tar sin hand ifrån deras eget kött och blod. Helt orimligt och jag förstår verkligen inte !!
Det är alltid svårt att förstå någon annans värld , det tycker även jag, men vem är jag att döma hur andra vill leva sitt liv !?
Koncentration- Fokus
Har varit sjukskriven nu en tid och i förra veckan tyckte läkaren att vi skulle gå tillbaka från 50 % sjukskrivning till 75 %. Egentligen tyckte hon nog heltid men detta blev en kompromiss.
Tråkigt att behöva gå tillbaka igen men jag inser ju någonstans längst därinne att det är precis vad som behövs. Tyvärr !
Vad sjukskrivningen beror på tänker jag inte gå in på i detalj men ett av bekymren som uppdagas mer o mer är oförmågan att fokusera och koncentrera mig.
Tankarna virvlar o far, hela hela tiden. Från det ena till det andra och det är rätt svårt att hänga med även för mig som är ganska van vid det här laget. Att fånga alla impulser man utsätts för dagligen i min redan överfulla hjärna gör att det är vansinnigt tröttsamt. Speciellt när man inte kan sortera upp det i kategorier.
Jag försöker o försöker men det ska till något mycket speciellt för att det ska lyckas fånga min fulla attention !
Allt är inte ett virrvarr men för en utomstående kanske det kan tyckas så. Jag har saker att göra som är extremt viktiga för mig. Dom MÅSTE jag hålla ordning på, allt som flaxar in därutöver blir däremot svårt att hålla ordning på.
Problemet är oxå, tror jag, att jag tycker allt är viktigt ! Har svårt att prioritera ner ,prioritera upp och prioritera bort.
Den enda gången jag kan lyckas fokusera till 100 % är när jag sitter på hästryggen. Då är jag tvungen för att det ska fungera !
Det är ganska lätt att känna sig misslyckad när det känns så här !
Att TÄNKA att det är omöjligt att klara av allt detta som far runt ,är mycket lättare än vad det är i praktiken !
Tråkigt att behöva gå tillbaka igen men jag inser ju någonstans längst därinne att det är precis vad som behövs. Tyvärr !
Vad sjukskrivningen beror på tänker jag inte gå in på i detalj men ett av bekymren som uppdagas mer o mer är oförmågan att fokusera och koncentrera mig.
Tankarna virvlar o far, hela hela tiden. Från det ena till det andra och det är rätt svårt att hänga med även för mig som är ganska van vid det här laget. Att fånga alla impulser man utsätts för dagligen i min redan överfulla hjärna gör att det är vansinnigt tröttsamt. Speciellt när man inte kan sortera upp det i kategorier.
Jag försöker o försöker men det ska till något mycket speciellt för att det ska lyckas fånga min fulla attention !
Allt är inte ett virrvarr men för en utomstående kanske det kan tyckas så. Jag har saker att göra som är extremt viktiga för mig. Dom MÅSTE jag hålla ordning på, allt som flaxar in därutöver blir däremot svårt att hålla ordning på.
Problemet är oxå, tror jag, att jag tycker allt är viktigt ! Har svårt att prioritera ner ,prioritera upp och prioritera bort.
Den enda gången jag kan lyckas fokusera till 100 % är när jag sitter på hästryggen. Då är jag tvungen för att det ska fungera !
Det är ganska lätt att känna sig misslyckad när det känns så här !
Att TÄNKA att det är omöjligt att klara av allt detta som far runt ,är mycket lättare än vad det är i praktiken !
måndag 1 oktober 2012
EN SÄLLSYNT VÄNSKAP !
Igår kväll tittade jag på en helt underbar film, En sällsynt vänskap !
Intouchables heter den på engelska men filmen, den är fransk !
Det var en sån där riktigt "Må-bra" film. Som man småskrattar och ler och det känns ända in i magen.
Den visar hur alla människor behöver och vill bli respekterade.
Den påminner om hur krångligt vi ibland gör saker o ting och hur rädda vi är för att vara naturliga och spontana. Den påminner om att alla behöver glädje i livet och att man inte ska döma någon innan man lär känna dom.
Den handlar om oss människor helt enkelt !
Bara se den, tveka inte ! Den är en riktig myspys-film
Av mig får den 5 stjärnor av 5 möjliga ! Full pott !
Intouchables heter den på engelska men filmen, den är fransk !
Det var en sån där riktigt "Må-bra" film. Som man småskrattar och ler och det känns ända in i magen.
Den visar hur alla människor behöver och vill bli respekterade.
Den påminner om hur krångligt vi ibland gör saker o ting och hur rädda vi är för att vara naturliga och spontana. Den påminner om att alla behöver glädje i livet och att man inte ska döma någon innan man lär känna dom.
Den handlar om oss människor helt enkelt !
Bara se den, tveka inte ! Den är en riktig myspys-film
Av mig får den 5 stjärnor av 5 möjliga ! Full pott !
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)